hej alla! Nu får det fan vara nog med deprission och ångest, visst jag ska börja prata ut ordentligt med min psykiatrier och mina personliga rådgivare så ska jag fan fixa det här. Deprission går ej över utav sig själv, och som mitt motto på headern lyder så blir livet vad man gör det till, och man får helt enkelt göra det bästa utan situationen. Men nu är det ju såhär att jag kan göra mitt liv så galet fantastiskt bra ! så nu har jag gjort en lista av vad jag ska börja med framöver och börjar redan imorgon, listan är ej i ordning!

- jag ska ringa min rektor på bernadotte GY och prata om att ta tag i skolan ordentligt och sätta upp mål! (för att ha mål i livet är väldigt viktigt)

- ringa mina poliser som jag har kontakt med samt min psykiatriker på Maria Pol och stämma träff med dom. ( och börja gå på regelbundna uppföljningsmöten)

- jag har lovat mig själv, att undvika konflikter med min pojkvän för han är den bästa personen i mitt liv och med den så ska man dela bra stunder och skippa gräl , det är så onödigt! och jag och älskling har så fantastiska stunder och askul tillsammans så vi fixar det tillsammans!

- byta tapet i mitt rum och renovera lite för en nystart!

- fortsätta att dansa,( vilket jag brinner och gjort i 8år för men slutade pga. att jag fick en knäskada)

- när jag har gjort det så ska jag belöna mig med att köpa nytt löshår från www.rapunzelofsweden.se, shoppa loss på hollister, köpa min gstar jacka på Pub , shoppa på gallerian och på åhlens inne i stan. 

Och så ska jag göra något riktigt gulligt åt min älskling!! vi får se vad det blir hehe puss på er!

hej,

allt började igår. Det blev som en kall vind som bara blåste hårt över mig, Nu kan jag inte hjälpa hur jag känner men jag känner mig helt tom och livlös. Visst tom känner jag mig kanske inte eftersom jag har en sån underbar pojkvän, men det ända som bär mig framåt är kärleken jag har till min älskling. Ett liv utan honom slulle vara ett liv utan mening. Fick precis veta att jag har svår deprission och ångest och jag tror att det har tagit övertag och nu kan jag inte hjälpa att jag känner såhär. Det känns som att jag står fast på en punkt och ej kan blicka framåt, visst så ska man se livet från andra perspektiv men jag ser ingenting. Jag ser mig själv som en vandrade tjej som är vilsen och förvirrad.

Min pojkvän är det bästa jag har, vi pratar verkligen om allt med varandra och jag värdesätter honom mer än alllt annat , kommer alltid stå med honom genom allt så som han gjort/göt för mig. Men jag mår bara väldigt dåligt just nu, kan inte se bort. Det borde inte va såhär., jag vill vara den gamla roliga vikkan som alltid var glad och hade massa idéer och var sprallig osv. Nu känner jag att det är ansträngande att få fram ett leende på läpparna, glad är jag nästan aldrig. Jag är lycklig med min pojkvän och det är absolut inte svårt att få fram ett leende i hans närvaro. Men jag står här, och vet inte vad jag ska göra av livet, känns som deprissionen har vunnit och tagit över, och jag kan itne få bort den! Fan jag vill bara vara glad, Jag undrar hur jag hamnade här, men jag är lycklig med min älskling, han bär mig framåt i livet. Men jag känner mig iskall. Men jag ska alltid göra mitt bästa för min älskling